Save Ya Tonight - del 2
tidigare: "Här ta en till" sa hon och gav mig en ny. Jag suckade för mig själv men tog ändå en till... och en till, och en till och tillslut allderles för många.
Jag var inte längre mig själv, jag stod i ett hörn och dansade tätt med folk jag aldrig träffat. I handen höll jag ett glas som jag då och då tog en klunk av. Jag tittade på klockan, den var suddig och svår att tyda men jag kunde se att det närmade sig tolv. Musiken var hög och huset var fullt. Jag kände hur jag blev varmare och varmare och tillslut var jag tvungen att gå ut och få lite frisk luft. Emma hade jag tappat bort för länge sen så jag antog att jag skulle få ta mig hem på egenhand. Jag tog ett djupt andetag, frisk luft. Den var lite småkylig men det behövdes. Jag öppnade dörren och tog ett steg in igen. Det stank och jag kände att det var dags att ta sig hem.
Jag letade inte reda på Emma utan gick med vingliga steg mot tågstationen själv. Jag behövde sätta mig ner någonstans, jag tittade mig omkring men kom sedan på att jag var tvungen att hinna tåget. Jag såg nu tågstationen och suckade av lättnad, jag visste ju inte ens om jag skulle hittat hit. Jag såg en bänk någon meterbort och bestämde mig för att gå och sätta mig. Det satt någon där men det brydde jag mig inte om just nu, jag var inte mig själv. Jag satte mig ner och killen som satt brevid mig tittade på mig. Han såg äldre ut än mig, inte många år, kanske tre, fyra? Han hade svart hår och mörka ögon, det var iallafall så det såg ut för mig just nu. Men det var mitt i natten och allt var suddigt. Han tog upp ett cigarett paket och tände en. Han tittade mot mig samtidigt som han blåste ur röken. "Vill du ha en?" frågade han och jag skakade på huvudet "Nej tack." svarade jag bara och vände bort blicken igen. Jag stängde ögonen och gäspade, tåget skulle väcka mig om det kom. "Hade du tänkt ta tåget eller?" frågade han och jag öppnade ögonen. "Ja, jag måste verkligen hem" sa jag och tittade på honom "klockan är över midnatt, det går inga tåg nu" sa han och flinade lite. Varför förstod jag inte, det här var inte roligt. Jag kände hur paniken kom och jag ställde mig upp. "men jag måste hem" sa jag högt och kände hur jag ångrade mig. Jag var tvungen att hinna hem innan pappa kom. Han skulle förmodligen märka vad jag gjort ändå. Han skulle känna lukten, se kläderna och märka mitt beteende. Jag kände hur en liten tår trängde sig fram ur ögonvrån men jag torkade snabbt bort den. "när går nästa tåg igen?" frågade och hoppades att han skulle säga att det kom inom en timme. "Runt fyra tror jag" svarade han och jag kände att paniken bara blev större och nu kunde jag inte hålla inne en tår. Jag skulle bara ha stannat hemma, varför skulle jag behöva gå ut? bekräftelse, såklart. Det var det ända folk brydde sig om nuförtiden. "fan" sa jag och satte mig ner igen. Jag stoppade huvudet i händerna och blundade. "varför sitter du här då?" frågade jag och tittade upp på killen. "jag har skjutsat min kompis till ett ställe i närheten. Ville bara sätta mig och ta en cigg" svarade han och jag nickade. "bor du långt bort?" frågade jag och jag hoppades innerligt att han skulle erbjuda sig att skjutsa hem mig. "en kvart.." svarade jag och han nickade som ett jaha.
Jag kanske kunde gå? Jag kunde inte vägen men det kan ju inte vara så svårt att hitta? Följa tågspåret och vägen. Jag bestämde mig för att det fick bli så. "trevligt att träffa dig" sa jag och reste mig upp. Jag började gå på asfalten brevid tågspåret. "trevligt att träffa dig också" ropade han och jag vände mig om.
Jag gick i cirka 10 minuter innan jag hörde en bil tuta bakom mig. Jag hoppade till och blev först rädd, det var mitt i natten en fredags kväll. Men när jag fick se vem det var som körde försvann oron. Det var killen från perrongen. Han öppnade fönstret och jag gick närmare bilen. "jag kan skjutsa dig om du vill" sa han och jag blev tvekade. Han skulle inte behöva köra mig för att jag hade tagigt ett dumt val, även fast det var det jag velat för några minuter sedan. "det är lugnt, jag går gärna" svarade jag och han skrattade lite. "var inte dum nu, hoppa in" sa han och log. Jag tvekade men bestämde mig för att göra det. Jag tog tag i handtaget och öppnade dörren, satte mig i sätet och stängde dörren. "vart bor du?" frågade han "Bomley" svarade jag och han startade bilen igen. Vi körde några minuter i tystnad och jag kände hur skuldkänslorna bara blev större och större. "Jag vet inte ens vad du heter?" suckade jag och han vände snabbt blicken mot mig "jag trodde du visste vem jag var. Jag är Zayn" sa han "borde jag veta vem du är?" frågade jag och han skrattade lite tyst för sig själv. "nej men jag trodde du kände till mig och mitt band" sa han och jag tittade på honom med en blick som jag tror han löd som en vad pratar du om blick. "One Direction" sa han men jag förstod fortfarande inte. "berätta vem du är då" sa han istället. "Jag heter Melanie" sa jag och han nickade. Han svängde in på en väg och jag kände nu igen mig. "du kan släppa av mig här om du vill" sa jag och vände blicken mot honom. "berätta bara vart du bor så kör jag dig" medans jag berättade vägen kände jag hur paniken började släppa. Pappa skulle ju trots allt inte komma hem förns om två timmar. Då skulle jag ha hunnit duscha och somnat.
Han svängde in på gatan till huset och jag sträckte på mig. Han stannade bilen och jag knäppte upp bältet. "tack för skjutsen" sa jag och trängde fram ett litet leende på läpparna. "ingen fara" sa han och jag hoppade ur bilen. "vi kanske syns någon gång" sa han och jag kunde inte låta bli att skratta lite '"troligen inte. haha" sa jag och skrattade lite tyst. Jag stängde bildörren och gick mot dörren. Jag vände mig om och såg att han höll på med någonting i bilen. Jag vinkade hejdå och gick in i huset. Jag hoppade in i duschen och tog nog den längsta duchsen jag någonsin tagigt. Sedan borstade jag tänderna och lade mig i sängen. Nu hoppades jag bara att pappa inte skulle märka någonting.
Kommentarer
Trackback
